Oooooyyyy!

Vackra, älskade barn.

Ibland får man helt enkelt låta livet gå utan att lägga så mycket energi på det.

Men det är svårt.

Ibland blir man så lycklig, utan andledning.

Och ibland så jävla frustrerad, även det utan riktig andledning.

Och om man varken hoppar av lycka eller gråter av besvikelse så borde ju livet bli ganska trisst.

Men ack så uthärdligt.

Eller tror ni jag har fel?

Om man förbjuder sig själv att känna så slutar man till slut att känna.

Man slutar att leva.

Livet blir som en rakt jävla streck.

Man blir generad när andra visar känslor, typ när Rampage ylar innan han ska gå in på scenen för att fightas.

Jag kanske håller på att bli en sånn...

Oh my oh my, nått att funder på.

Jag ska från och med nu bli den som ylar och hoppar upp och ner... av glädje och ilska.

Jag ska aldrig sluta känna.

Ni får skämmas hur mycket ni vill.

Puss och kram

Peace Love